Jag sitter nu på Moskvas  flygplats Sheremetyevo.   Ja, jag snålade in på hemresan – det blev Aeroflot (säg inget till mamma).  Mitt äventyr i Asien är över.  Det var med stort vemod jag tvingades erkänna det för mig och igår började jag på tok försent att packa alla de prylar jag samlat på mig på resan.  Övervikt: Ja.  Men det gick omärkt förbi checkinen, som tur var.  Dessutom skickade jag hem ett strot packet med posten.

Allt jag har upplevt sedan mitt senaste inlägg kan jag omöjligt återberätta här, det har jag varken ork eller batteritid till.  Den intresserade får vända sig till mig efter hemkomsten, så kan vi prata kinesiska rövarhistorier över en kopp choklad.

Lärdomsmässigt var resultatet av den här studieresan var ungefär vad jag hade planerat.  Min kinesiska kunde ha blivit bättre.  Framför allt min vardagskinesiska har tagit ett stort framsteg.  Jag kan (mer eller mindre) hänga med i en vanlig middagskonversation, tala om värdsliga ting, uttrycka det jag vill och läsa enklare texter (om än långsamt).  Jag måste säga att jag nu känner mig rätt ledig att på kinesiska bege mig in i vilken konversation som hellst, möjligen med undantag för elektromagnetism, transformteori och Taiwansunds-frågan.  Jag har inte uppnått något ingenjörsmässigt vokabulär, som jag antar Per från Nanjing har, däremot det slunkit in en del lokal shanghainesiska vändningar.

Även om språket inte har utvecklats tillfredsställande nog, var den insyn jag fick i den kinesiska vardagen desto djupare.  Jag måste säga (även om det bär emot att på ett sådant sätt fjärma sig från Kina) att jag ”förstår” den kinesiska kulturen mycket bättre.  Jag känner mig inte längre vilsen i en kinesisk resturang eller butik längre (det kände jag mig länge), jag vet att föra mig vid en eventuell bjudning och till och med hur man på ett icke ”ansiktsskadande” sätt undviker att behöva dricka sprit och röka cigaretter.

Dessutom har jag fått ett perspektiv på vår egna svenska kultur och fått många saker som jag förr höll för självklarheter, normala förhållningssätt och givna förfaranden ställda på ända.  Det har visat sig att många av mina universiella sanningar var mindra absoluta än jag trodde.

Praktiskt har jag nästan skrivit klart min bok nu.  Jag har insett att den nog aldrig kommer att bli helt klar.  Så jag har nu gått in på redigeringsstadiumet.  Om någon är sugen på att typläsa och nagelfara, kan Ni höra av Er!  Jag hoppas att jag hittar en utgivare innan jul.

Snart, snart — hemma!

Tillbaka till vardagen i Shanghai efter en månads semester i Malaysia, letar jag nu åter efter jobb i Shanghai.  Det skulle vara roligt att hitta ett karriärsfrämjande och erfarenhetsgivande jobb i något ingenjörsföretag i Shanghai.  Annars för det bli engelskalärare som alla andra utlänningar här jobbar som.

Malaysia har jag redan dryftat i ett inlägg från förra gången jag var där i somras, så jag tänkte att jag skulle göra ett kort inlägg om Singapore som det sista kinesdominerade landet/territoriet i Asien jag hittills inte har behandlat.   Och med denna beskrivning av Singapore sluta berättelsen om kineser i Asien.

Yu Jie och jag tänkte att vi skulle på billigast möjliga sätt ta oss till Malaysia för att hälsa på mina släktingar i Ipoh (en stad i Malaysia).  Och sedan utgå ifrån Ipoh för att göra diverse utflykter runtom på Malajahalvön.  Jag bokade, som jag nu blivit van att göra, biljetter hos Airasia från Macau till Kuala Lumpor.  De brukar vara billigast.  Sedan tog vi tåget till Kanton och buss till Zhuhai, för att till fots ta oss till Macau.  Vi tillbringade sedan natten i Macaus enda riktiga vandrarhem ”Augusters”.  Vilket är ett billigt alternativ men kanske inte det lyxigaste…  Mannen i receptionen och tillika chefen för hotellet kände igen mig sedan sist och frågade var jag gjort av min far, ”men det är bestämt inte din mor du tagit med dig den här gången”.

Efter lite strosande bland kasinoerna och en sen natts sömn tog vi flyget till Malaysia.  Väl i Malaysia är det första jag gör, dumt nog, att förlora min plånbok på flygplatsen.  Och tro inte att det finns en chans att få något tillbaka om man förlorar något i Asien!  Man tittade på mig som om jag vore en dumbom när jag frågade var upphittat-disken var någonstans och som om jag vore en idiot när jag avslöjade att jag hoppades på att få tillbaka min förlorade plånbok med pengar i.  Men, men.  Vi tog oss till Ipoh och slog oss tillrätta hos min faster 姑姐, där vi skulle tillbringa mestadelen av vår vistelse i Malaysia.

En dag bestämde vi oss för att göra en utflykt till Singapore.  Vi tog bussen dit och planerade att stanna tre, fyra dagar.  Där kontaktade vi Tant May, som är min fars farbrors fru.  Hon ordnade så vi kunde bo hos hennes väninna Tant Theresa, som var en mycket trevlig och, skulle det visa sig, en ovärderlig hjälp, ty hon kunde hela Singapores stadsplan med tillhörande bussnät utantill.  Bara synen var något nedsatt annars var hon en mycket alert och frisk tant, född i Ipoh innan japanernas överfall och sedemera bosatt i Singapore .  Vi bodde alltså hos denna Tant Theresa, som bodde ensam trots sin ålder (86 år) i ett stort hus i Singapore; vilket är mycket ovanligt i bostadsbristens Singapore.  De flesta bor i lägenheter om de har tur, andra hyr ett rum hos en annan familj; alla bor mycket trångt.  Men, som sagt, inte Tant Theresa.  Hon, skulle jag gissa, hade skaffat sig huset innan Singapore-boomen och bor kvar där som alltid.

Tant May var likaså ett energiknippe, 81 år gammal är hon fortfarande reseledare och tar grupper av folk till Malaysia, Filippinerna och Kina.  Tant May är en så kallad peranakan (nonya på kinesiska), det vill säga att hon tillhör den kinesiska folkgrupp som först kom till Malaja.  Jag är inte riktigt säker, jag har hört två versioner av historien.  Den första säger att de kom med en kinesisk prinsessa som skulle giftas bort med en Malajsisk raja som uppassare.  Den andra säger att de kom under Ming-dynastin med Zheng He, den kinesiske upptäcktsresanden.  De har varit på Malacka-halvön så länge att de inte längre talar kinesiska utan Malajsiska hemma.  De har dock behållt den kinesiska kulturen och sägs laga den bästa maten.  Det sista kan jag intyga om.  Tant May bjöd oss på mat tre gånger under vistelsen.  Hon lagade all maten själv, trots sin ålder och trots att hon hade en tjänsteflicka.  Vi åt diverse kycklingrätter, grönsakswoker och Nasi Lemak (ris kokat i kokosnötsmjölk).

De första dagarna tog Sam Sook (三叔, min farbror) oss runt i staden. Vi såg Orchard Road, en kilometerlång shoppinggata med bara stora, vräkiga shoppingkomplex.  För mig som svensk är det svårt att förstå Singaporianernas (och malaysiernas) stora kärlek till shopping.  Så fort man har tid över bär det av till ett shoppingkomplex.  Och det är nog därför som Singapore nog är det ställe på jorden med flest varuhus per kvadratmeter.  Förmodligen har det med värmen att göra.  Shoppingkomplexen, som lockar med sina luftkonditionerade affärer, erbjuder ett avsvalkande sätt att tillbringa tiden.  Det enda som kan konkurrera med shopping som singaporianernas favorit sysselsättning är att äta, som liksom i Malaysia är ett populärt sätt att umgås.  Sam Sook tog oss även att äta många av Singapores läckerheter: Singapore laksa, dim sum, krabba, bakuteh (肉骨茶) och mycket annat.

En dag åkte vi, Yu jie, jag, Sam Sook och Sam Sooks hyresvärds älskvärde, lille son, Michel, till Sentosa.  Sentosa är en ö precis utanför staden som helt är vigd åt nöje.  Där finns attraktioner som på ett tivoli, stränder att bada på, akvarium och nytt för i år kasinon.  Vi missade dock den stora nyheten för i år: Universal studios nöjesfällt som öppnade en dag efter att vi lämnade Singapore.  Vi roade oss hela dagen, åkte skåpbil, klättrade upp i havslejonet (The Merlion), lekte på stranden och tittade på fiskar i akvariet.

En annan dag tog Sam Sook oss till China Town, där gick vi till ett jättestort buddhistiskt tempel, sedan till ett indiskt tempel (hinduistiskt) och sist för att vara rättvisa till en moské.  Så den dagen vigdes pt religion.  I Singapore bor flest kineser, de är oftast buddhister eller taoister (eller en blandning av de båda) men många är kristna, liksom Tant May och Tant Theresa.  Malajerna är en minoritet men räknas ändå som huvudrasen och åtnjuter på grund av detta en del fördelar, de är muslimer, men, verkar det som, är inte lika bokstavstrogna som i Malaysia.  Man ser sällan kvinnor som bär sjal över huvudet i Singapore.  Indierna som är en annan minoritetsgrupp är hinduer.

Sista dagen tog farbror Paul oss runt i sin fiskebil.  Farbror Paul är en Tant Mays gudson och en gladlynt och rolig själ.  Han sa att han skulle visa oss Singapore som inga turister och få Singaporianer har sett.  Farbor Paul gillar naturen och att fiska, därför är hans bil snarare för att frakta fiskeredskap än människor.  Tant May och farbor Paul satt fram i de enda två sätena.  Yu Jie och jag fick dela utrymme med fiskedon i skåpbilens bakre del.  På detta sätt åkte vi utanför Singapore stad till västra delen av ön.  Och, tro det eller ej, där fanns faktiskt en landsbygd, detta i trångboddhetens, överbefolkade Singapore.  Vi åkte först till en getfarm, och drack getmjök för ett par hundra kronor.  Ägaren där ägde en Lambourgini (hur det nu stavas).  Sedan åkte vi till Bollywood, en fruktfarm öppen för skolbarn som kommer på studiebesök, för att titta på hur alla de exotiska frukterna växer.  Sedan ville, jag och Yu Jie åka till Singapores djurpark som sägs vara en av de bästa i världen.  Vi åkte dit men vände i åsynen av biljettpriset, 28 Singapore dollar = 140 kr.  Vi hade vid det laget minst sagt snålt med pengar, efter att ha snålat de sista dagarna hade vi sammanlagt kvar 2,4 dollar.

Detta hade att göra med en oplanerad faktor: den malajsiska byråkratin.  När vi sökte visum för Yu Jie i Shanghai innan resan, var det inga problem att få visum till Singapore.  Yu Jie fick genast ett multiinresesvisum som gällde i två år.  Men när vi sökte ett malaysiskt visum, var det krångel.  Det gick inte att få flerinresesvisum till Malaysia om man var kines.  Vi fick nöja oss med ett enkelinresesvisum, vilket betydde att vi i Singapore var tvungna att söka ett nytt visum för Yu Jie för att få komma tillbaka till Malaysia.  Först planerade vi att stanna tre, fyra dagar.  Denna vistelse kom att dra ut till drygt en vecka.  Vi åkte redan första dagen i Singapore till den malaysiska höga kommissionen (som ambassaden heter) för att bli avvisade i dörren.  De tog inte emot visumansökningar på Malaysias enda diplomatiska instans i Singapore, de hänvisade oss att höra med resebyråer om hjälp.  Sagt och gjort vi åkte till en och sökte, men de tog ett hutlöst pris och onödigt lång tid att behandla ansökan.  Vi sa att vi behövde visat så snart som möjligt.  Och fick till svar att tidigast om fem arbetsdagar, inte inräknat ansökningsdagen.  Vi hade inget annat att göra än att vänta på deras telefonsamtal.  Eftersom vi planerat en kort vistelse i Singapore hade vi inte tagit med oss nog med pengar och på det viset hade vi levat vi på svältgränsen de sista två dagarna om jag inte hade haft släktingar som tog hand om oss.  Dock inte nog med att det var svårt för kineser att få visum från Singapore till Malaysia, det skulle visa sig att det ändå var svårt att komma in i Malaysia för stakars Yu Jie.  I passkontrollen (som bestod av idel malajer) på väg hem kom jag igenom utan problem.  Yu Jie däremot fastnade både länge och väl, tills jag gick fram till passkontrollanten och frågade vad som var problemet.  Jag fick inget tydligt svar utan istället fick jag höra hur han över öste Yu Jie med idiotiska anklagelser och anmärkningar.  Han ställde helt meningslösa frågor till Yu Jie som försvarslöst inte kunde förstå sig på passkontrollantens logik.  Till exempel beskylde han Yu Jie för att ha skaffat sig fel slags visum, trots att vi alla viste att inga andra visum än det som Yu Jie hade delas ut av den malaysiska kommissionen.  Han trodde heller inte på att Yu Jie skulle bo på den adress som hon angivit i sitt inreseformulär.  Och menade han att det var fel på vår flygbokning som vi var tvungna att visa honom.  Jag hann och bli måttligt sur på honom men bet ihop det går inte för sig att i tal ringakta en överordnad i Asien… Efter att jag noga redogjort för honom att Yu Jie reste med mig, att hon faktiskt talade sanning i allt hon sa och hade angivit i sitt formulär och bedyrat att vi aldrig skulle göra det här felet nästa gång vi kom till Malaysia (vad för fel vi nu gjort, vet jag ännu inte), så, i sin stora nåd, lät den malajsiske passkontrollanten Yu Jie gå igenom.  Men, sa han, nästa gång vi försökte oss på något sådant här skulle han inte vara så snäll.  Usch, dryg och inte ett dugg professionell är den malaysiska gränsövervakningen.

Vi kom i alla fall välbehållna hem till Ipoh där vi tillbringade den sista veckan av vår semester.  Nu är vi som sagt åter på kinesisk mark, hemma i Shanghai.

Nu har jag varit i Shanghai i tre veckor och anledningen att jag inte hunnit skriva något om Shanghai ännu är att det har varit fullt upp hela tiden.  När vi kom hit skulle alla kompisar som Yu jie inte träffat på två år hälsas på, sedan skulle diverse visum införskaffas inför den förestående Malaysia/Singapore-resan och nu har den senaste veckan vigts åt det kinesiska nyåret, som är den största och viktigaste högtiden på året i Kina.

Staden Shanghai är stor!   Allt är stort – tunnelbanan, husen, trafiken, antalet människor, shoping komplexen.  Att ta sig någonstans, vart det än må vara, är ett stort projekt.  Att hinna göra flera saker på en dag är bara att glömma; att ta sig från ett ställe till ett annat tar minst en timme trots att man bara rör sig i centrum.  Lokaltrafiken är inte den allra effektivaste.  Tunnelbannan är alltid överfylld och det är omöjligt att veta vilken buss som går vart.   Taxin är förvisso billig men i längden blir det för dyrt ändå, dessutom finns det alldeles för få taxibilar så det är slagsmål om de få som finns och man får i bland vänta länge på en ledig taxi.  Men tunnelbanan håller fortfarande på att byggas.  De tiotal linjer som byggt de senaste fem, tio åren kommer inom kort att kompleteras med ytterligare fem, sex nya linjer.  Byggnadstakten är otrolig!

Shanghai är i konstant förändring.  Inget är permanent i den här staden.  Vi har några kvällar tillsammans med Yu Jies kompisar besökt uteställen, men eftersom varken Yu Jie eller hennes kompisar har varit i Shanghai på halvannat år, har det hänt flera gånger att stället vi skall gå till har stängt.  En gång när vi skulle gå till ett ställe som hette Face letade vi i en halvtimme innan vi frågade en portvakt, som skrattade åt oss och sa att Face stängde för två år sedan.  Och så är det gång på annan; resturanger, dansställen, nattklubbar som fanns där för ett år sedan finns inte längre kvar.

Förra lördagen var det det kinesiska nyåret.  Och det firades med buller och bång.  Jag har aldrig i mitt liv sett ett så fantastiskt fyrverkeri som det över Shanghai på nyårsnatten, jag var helt skagit efter åt.  Varje familj i Shanghai hälsade det nya året välkommet med sina egna smällare.  Och inte vilka smällare som helst, de var rena dynamitgubbarna.  Öronbedövande och livsfarliga.  De vi smällde small först vid marken för att skjuta upp en större laddning som exploderade i jämnhöjd med femtevåningen i en ordentlig knall.  Till detta fanns smatterband, storlek större, raketer, bengaliska eldar och allt man kan tänka sig i fyrverkeriväg.  Och när 15 milljoner Shanghaineser på en och samma gång smäller smällare år det inte att leka med.  Jag kände mig ett tag som Petain vid Verdun när jag navigerade mellan eldar och granater utanför huset där vi bor.

Dagarna som följde besökte vi diverse släktingar och åt mat tills vi storkande.  Den fjärde dagen i den första månaden enligt den kinesiska kalendern åkte vi på utflykt till Suzhou för att titta på vackra gamla hus och trädgårdar.  Det var en riktigt lyckad utfärd!

Om två dagar bär det av mot Malaysia, för att besöka min släkt där.  Vi får se om vi kommer fram.  För att få billigast möjliga biljett har vi nämligen köpt biljetter från Macau.  Och dit måste vi ta oss först med 20 timmars tåg och sedan fem timmar buss, Kina är stort!

Äntligen tillbaka!  Jag anlände idag kl 1130 till Shanghai, något försenad men full av iver efter nya äventyr…

Jag har tillbringat tiden sedan sista inlägget med att färdigställa boken som påanonserats i ett tidigare inlägg, flyttstäda och fixat med lite annat.  Att nu efter mycket soffliggeri åter vara ute i världen på jakt efter nya horisonter känns bra.

På flygplatsen hämtade Yu-Jies far och en kompis till fadern oss och vi åkte genast hem till Yu-Jie.  När vi kom ut från flygplatsen var mitt första intryck av denna storstad all den täta smoggen som låg i luften.  Det ser inte rolig ut!  Mer såg jag inte av Staden, vi åkte nämligen enbart på elleverade motorvägar.

När vi kom hem välkomnades vi av mamma och en moster, vilka överlämnade det traditionella röda kuveret med pengar till oss.  Vi små pratade lite och så kom en till moster med tillhörande man och rött kuvert.  Vi blev bjudna på hun-tun, Shanghais jiao-zi.  Under tiden vi åt kom ytterligare mostrar med män och kuvert, dessutom kom släktens mästerkock, en av mostrarnas söner som äger en resturang.  Han tillagade en festmåltid som saknar motstycke, i varje fall i hemmalagad väg, i bland mina genomätna suppeer.  Speciellt god var efterrätten, som bestod av någon slags gröt av ris med frukt i, inte det minsta lik ris ala malta, ty däri fanns ingen mjoelk eller grädde.

Vi fortsatte sedan kvällen på klassiskt vis med släktfotografering i stor grupp,  majong och genomgång av alla bilder från Sverige.   Under tiden hade både jag värmt upp kinesiskan tillräkligt och Yu-Jies släktingar samlat nog mod att prata med utlänningen.  Efter lite råd och förmaningar, småprat och disskusioner så kände jag mig dock så trött att jag bad att få rekommendera mig.  Jag hann dock med att skriva detta inlägg innan sömnen kom över mig.  Men nu känner jag mig för tröt för att fortsätta det har varit en låg resa idag och imorgon blir det vidare sajtseeing (mer an viadukter och smog den här gången hoppas jag).

Nu har jag varit hemma i en månad och det är ännu en månad kvar till Shanghai.  Någon undrar kanske vad jag sysselsätter mig med om dagarna.  Julen sysselsätter ju en en del, men i ärlighetens namn så gör jag inte mycket om dagarna.  Jag har nästan blivit lite avundsjuk på alla som pluggar nu på tenta-P.  För att känna att jag är lite produktiv under mitt två månader långa jullov har jag börjat att skriva en bok.  Det är tänkt att bli en bok som skall fungera som ett slags hjälpreda och grammatika till dem som börjar läsa kinesiska.  Vi får se om det blir något av det…

För ungefär två veckor sedan var jag och Charlie, känd som ”Hanna” från basåret, toastmaster på den årliga östasiasiatiska sittningen, som vi drog i gång förra året.  I år bjöds det på en dance revolution tävling och en singstar tävling.  Maten var Sushi till förrätt, någon kinesisk gryta till huvudrätt och pepparkaka och lussekatt till efterrätt.  Även i år var det fullsatt och det var på det hela en mycket lyckad kväll.  Jag sakande dock några ansikten, Johan och Sarah!

Jag passar på att önska Er alla, med eller utan lektioner på julafton, en God Jul!

Så är man åter på hemmaplan.  Jag kom hem i måndags, eller egentligen i tisdags eftersom planet var försenat över midnatt.  Jag tror aldrig att jag varit så trött!  Det måste ha varit tidernas obekvämaste resa.  Eftersom jag ändrade min biljett så sent fick jag en mycket dålig biljett hem.  Dessutom, eftersom min flight gick i från Hong Kong och det i ottan den 23:dje, fick jag själv fixa resan från Taiwan till Hong Kong.  Naturligtvis så gick det ingen så tidigt, så jag fick sova över på Hong Kongs flygplats (golven där är Hårda!).  Ifrån Hong Kong flög jag till London, där jag fick vänta ytterligare sju timmar på anslutningsflyg.  Så runt kl midnatt den 23-24 var jag frame på Arlandaflygplats.

Utanför stod Yu Jie och far och väntade.  Det var ett mycket kärt återseende!  På hemvägen körde pappa, jag och Yu Jie satt i baksätet.  Det var först då det gick upp för mig hur mycket jag saknat dem!  Efter en dag hemma, under vilken jag även såg mamma, mormor och morfar, så åkte jag till Linköping för att hälsa på lillasyster.  Och här är jag i skrivande stund, sittandes i Yu Jies korridor.

Yu Jie och jag har bokat biljetter till Shanghai den 27 januari.  Hon hittade ett par mycket billiga biljetter 3500 kr tur och retur!  Men just nu tycker jag det bara är skönt att äntligen vara hemma!

Nu så närmar sig den lite mer oplanerade delen av min resa.  Efter att ha studerat färdigt här på Shida har jag bara haft lösa planer på vad jag skall göra.  Det var tänkt att jag skulle åka till Shanghai för att möta Yu Jie för att sedan resa runt lite.  Men nu har Yu Jie gått och skaffat sig ett jobb, eller förhoppningsvis skaffat sig ett – det är inte helt klart än – och tänker därför inte åka till Shanghai förens tidigast i februari.  Därför känner jag att lite av poängen med att åka till Shanghai pöltsligt har försvunnit.

Jag har därför hastigt och lustigt bestämt mig för en kovändning.  Jag ber om ursäkt, Christian och Per.  Jag sade att jag skulle komma över vid jul och firar med Er, men det verkar bli en jul i Sverige nu.  Den nya flygbiljetten från Hong Kong och hem går redan den 23:dje november.

Jag tänker fortfarande fara till Shanghai, bara lite senare.  Nya planen är att åka dit efter Yu Jie har klarat av sina kurser men innan hon börjar sitt nya jobb.  Vi får se hur det går.  Alternativt åker jag dit i sommar.

I söndags så bar det äntligen iväg till Wu Lai (烏來) och de varma källorna som finns där; en länge efterlängtad resa som inte hade blivit av än.

Dagen började i ottan med en uppvärming inför badet.  Det vill säga jag steg upp kl fem för att hinna anmäla mig till Samsungs gatulopp (三星路跑) som gick av stapen kl sju på morgonen med anmälan kl sex.  Det utlovades ett tre km:s lopp med fina priser, det lät ju bra!  Lagom långt för en annan, som slappat till sig rejält sedan han kom till Taiwan – det är på något sätt inte lika roligt att springa i smogens Taipei som hemma i skogen.  Nu mer blir det kanske (på sin höjd) en runda i veckan.

Jag satte så av klockan halv fem och upptäckte att tunnelbanan var stängd.  Taipeis tunnelbanesystem måste vara ett av de sämre tunnelbanesystemen i världen, det öppnar kl 6 och stänger redan kl 12.  Det vill säga rikigt mafan om manvill komma hem efter en natt ute (måste antingen ta en taxi = dyrt, eller vänta ute tills tunnelbanan öppnar igen).  Eller som jag, om man vill springa Samsungs gatlopp kl sex på morgonen.  Det blev att vända på klacken och ta min inte-direkt-räser-dugliga cykel och i ilfart cykla i väg till stadshuset där anmälan var.

Jag hann som tur var, och jag kände mig till och med laddad för loppet!  Det skule nog gå bra tänkte jag, men inte alltför länge.  Loppet visade sig vara ett rent PR-jippo för Samsung och inget för seriösa löpare som jag själv (*sträcker på ryggen*).  Det var fri start, det vill säga när start skottet gick fick man starta var man ville ute på banan, en bana som löpte utmed med 仁愛-gatan och vände för att följa samma gata tillbaka.  Jag kom in på sju minuter, nytt världsrekord!  Jag misstänker en felmätning av bananslängd.

Men men, jag träffade min vän Shimo där bland allt folk och han introducerade mig för hans kompisar ur drakbåtslaget från förra året (om Jonas nu läser detta: de hälsar!)  Dess utom fick jag en T-shirt för besväret.

Senare på dagen träffade jag Daniel.  Vi åt lunch tillsammans på Yong He Dou Jiang, Taiwans mest välkända sojamjölksresturang, och vågade oss in i Yonghes mer mörka gränder, där det hålls en ständig mat- och krimskramsmarknad (har Du några bilder, Daniel, som jag kan lägga upp?).

Sedan var det dags att åka till Wu Lai och bada varma källor.  Daniel ”kunde inte följa med”, ty han hade en klipptid – dålig ursäkt, tycker jag!  Men det var inte bara han som bangade, av de fem kompisar som sagt att de var intresserade och skull ekomma dök en upp…  Det är som vanligt när man arrangerar något!  Guillome (hur man nu stavar detta franska namn.  – Hjälp, fransmän!), som jag lärde känna vid Jhongyang universitetet, och jag for så till Wu Lai.  Han hade varit där förut och visade mig runt.

Wu Lai är en liten urinvånar-by (en by där Taiwans andra folkslag, ett polynesiskt folk, bor) med en marknadsgata med resturanger och souvinirbutiker, samt en mängd spaanläggningar.  Guliome och jag satte däremot av till fots först för att se omgivningarna, vi såg ett litet vattenfall, och sedan fär att ta ett dopp i den publika bassängen.  Det finns tvä möjligheter att bada gratis.  Till vänster om bron efter marknadsgatan ligger en badplats där varmtvatten kommer upp naturligt ur marken, till häger om bron ligger de publikabassängerna.  Vi valde bassängerna eftersom vattnet inte var det renaste den dagen.  Det hade regnat mycket och det var masor med lera i vattnet som var brunt.

Det var helt underbart skönt när vi äntligen kom i vattnet kl fem på eftermiddagen efter en heldag av strapatser.  Vattnet var precis så varmt att man kunde doppa sig utan att skolla skinnet av sig.  De publika bassängerna var helt OK.  Visst det var mycket folk men inte så att man trängdes.  Kom inte senare på kvällen dock, när lokalbefolkningen slutar jobbet kl sex fylls bassägerna genast av byinvånare.

Guillome och jag låg och jäste ca en timme, sedan gick vi och åt lite skräpmat på marknadsgatan för att sedan ta bussen hem.

Väl hemma kom Xiaofeng 小鳳 på besök, vi diskuterade viktiga angelägenheter ett tag för att sedan fastna vid en film som gick på TV.  När Xiaofeng gått hem vid tio tiden ringde jag hem och grattade min far på födelsedagen.  Kl 12 stupade jag i sängen efter denna händelserika dag och sov som en sten på fem blanka.

Nej, det trodde ni inte, va!  Man orienterar på Taiwan med…

För nu två år sedan, när vi arrangerade O-ringen hemma i Östergötland, lärde jag känna ett par kineser från Taiwan när jag hjälpte till vid det årets Academy (en utbildning för orienterare från orienteringens ”U-länder” som hålls i samband med O-ringen).  Fyra av dessa orienterare har jag nu åter träffat här på Taiwan.  Först i samband med Världsspelen som hölls i Kaohsiung (se tidigare inlägg), sedan i samband med de dövas olympiad som hölls i Taipei förra månaden och som hade orientering som en gren, och nu igen i samband med en klubbträning som jag deltog i i lördags.

Det finns nu mer tre orienteringsklubbar på Taiwan och två kartritare, en svensk, Per-Ola Olsson, och en inhemsk Ah-Jhong (阿忠).  Verksamheten växer sakta men säkert.  Och intresset för sporten har fått två extra skjutsar av arrangemangen Världsspelen och dövolympiaden.  Klubbträningar är emellertid sällsynta freteelser, de hålls i regel en gång på en eller två månader.  Jag som varit på Taiwan redan i fyra månader hade ännu inte fått chansen att deltaga i en.

I lördags sprang vi på banan som de döva hade sprungit under sitt olympiska spel månaden innan.  Det var en kort bana på två kilometer som gick i en park uppe i bergen utanfär Taipei (陽明山 Yang Ming berget).  Det är nämligen svårt att hitta lämplig terräng här på Taiwan eftersom all skog består av svårsprungen snårdjungel.  De vanligaste kartorna är således kartor över parker, som tyvärr är väldigt små.  Jag tycker ändå att bana i Yang Ming berget var rätt kul.

Oturligt nog, och som alltid när det gäller, så ådrog jag mig en förkylning dagarna innan denna stora händelse.  Och mitt huvud värkte något enrmt den dagen vi skulle springa.  Men inte kan man missa en orienteringsträning av denna sort jag bet ihop och lunkade runt banan med min vän Wei Min (為民).  Det blev ingen rekordtid som de förväntansfulla kineserna hade förväntat sig av en svensk (alla svenskar är ju naturligt helt fantastiska orienteringslöpare…).  Jag skall visa dem nästa gång hur slipstenen skall dras!

Jag lärde dock känna Taiwans orienteringselit.  Tränarn, som jag glömt namnet på, och orienteringens ”drottning” som hon kallas här på Taiwan, Pei Chi (佩琪).  En drottning som tydligen var skolkamrat med mig…  Så henne kommer jag väl träffa mer.  Jag lovade att förbereda henne för O-ringen, hon tänker nämligen åka till Sverige och springa femdagars nästa år.  Dessutom en herre som skulle flytta till Shanghai nu i veckan; får se om jag kan få kontakt med honom när jag flyttar över till Shanghai i december, så får vi se om det inte är möjligt att även där få chansen att utöva lite orientering.  Enligt rykten är orientering ännu större i Kina efter att Jörgen Mårtensson varit där och propagerat sproten.

Orientering är sannerligen en svår sport att slita sig ifrån!

Jag har varit här i Taipei i snart en månad, efter de första kaotiska dagarna så har livet nu börjat stabilisera sig.  Jag har hunnit skaffat mig husrum, cykel och havregryn – så nu känner jag mig hemmastad.

Som hastigast nämde jag min nya skola i det förra inlägget: Lärarhögskolan, ”National Taiwan Normal University” som det av någon anledning heter på engelska, 師範大學 som det heter på riktigt eller kort och gott 師大 som kineserna slägger sig med.  Vid denna skolas språkcentrum läser jag alltså kinesiska på heltid, vilket innebär en maklig takt på 15 timmar i veckan!  Två timmars schemalagd lektionstid plus en timme som man kan välja själv vad man vill lägga på.  Denna timme kan man välja att gå på en föreläsning (finns många om lite allt möjligt, om minnanhua 閩南話 som är den lokala dialekten, om kinesisk medicin, om kinesisk populärmusik och så vidare), eller så kan man välja att se en kinesisk film, eller studera i biblioteket, dessa är de mest populära av möjligheterna.

Den stora mängd fritid som man har, vilken man inte är van vid, har jag tillbringat med bland annat förkovran av den kinesiska konstformen  書法 som är teckenkalligrafi med pensel. Jag gick in en dag i en penselaffär och frågade om de viste nägra lärare i närheten som hade kurser i kalligrafi och jag fick en lista med ett tjugotal lärare.  Den första jag ringde 周老師 var en mycket vänlig själ hon sa att det bara var att komma på lördag och när jag frågade om priset as hon ”du behöver inte oroa dig över det!”.  Riktigt vad det betydde förstod jag inte riktigt. Men efter första lektionen så förstod jag att hon skulle undervisa mig gratis i de tre månaderna som jag skall bo här, eftersom jag var ”外國人”, det vill säga häftig ”utlänning”.

Annat jag har sysselsatt mig med är att gå och bada vid 碧潭, vilket jag och ett par andra kompisar har gjort ett antal gånger nu.  Där kan man nämligen hoppa ifrån klippor av olika höjd ner i vattnet – enormt kul!  Konstigt nog är det bara vi ”utlänningar” som badar där.  Efter att ha observerat dem i över tre månader nu, skulle jag vilja dra slutsatsen att kineser är badkrukor, även om de nekar till det om man frågar.  Jag har varit på åtskilliga stället, vid havet vid diverse floder och sjöar, men ingenstans badar de.  När vi badar i floden, hoppar i från klipporna och har roligt så nöjer de sig med att observera oss ifrån sina trampbåtar som däremot är väldigt populära.  Det var så roligt, en dag skulle Shimo – japanen eller stekaren som han kallas i det svenska lägret – visa oss vad han gick för.  Han gick ut på trampolinen, tittade nerför den avgrundsliknande klippan på knappa fem meter och blev stående där i obeslutsamhet.  När han stått där i kanske tio femton minuter så hade han fätt en publik på kanske fem trampbåtar och en båtlass turister i en ”paddan-båt” alla väntande med spänning på vad denne 外國人 skulle ta sig till.  Efter ytterligare tio minuter hade publiken tilltagit ytterligare och Shimo var tvugen att göra nått, liggades på mage och kravlade han sig fram till trampolin kanten och efter ytterligare tveksamheter så hoppade den stakaren i vattnet till folkets jubel.

Och så en kort recension av boendet i Taipei så att Per blir glad.  Det mesta har jag ju redan nämt i förra inlägget.  Jag bor ju som sagt i en familj, där jag hyr ett rum med en egen toalett.  Jag är mycket nöjd med detta boende det är som sagt både billigt och bekvämt.  Att hyra in sig i ett redan existerande hushåll har många fördelar, man slipper köpa en massa prylar, allt finns redan på plats, man har tillgång till ett fullt utrustat kök (vilket är ovanligt på dessa breddgrader) och dessutom har man lite folk i kring sig så man behöver inte känna sig ensamen.  Minus är väl att man inte är helt ostörd någon gång.  Om man pratar med kompisar, flickvän eller familj hörs varje ord ut i vardagsrummet, vilket jag stör mig lite på, jag antar att man får vänja sig, jag vet ju flera hemma i Sverige som delar rum med andra och de klarar sig ju uppenbarligen bra.  Och så är det lite svårare att ordna fester hemma hos sig som inneboende, men det är inget jag sörjer, bättre att vara hemma hos någon annan!  Språkmässigt är det ju dessutom en gyllene möjlighet att få öva kinesiska.  Ett tips till dem som planerar att hitta boende i Taipei, hitta det uta för Taipei stad (台北市).  Jag bor i Taipei kommun (台北縣) och priserna är hälften av vad de är i stan.  Besvärligheterna med att bo utanfär staden är ringa med tanke på hur mycket man sparar i hyra.  Lite besvärligt är det dock att ta sig hem om man går ut på kvällarna.  Tunnelbanan slutar gå strax efter midnatt, vilket är ett stort minus för Taipeis lokaltrafik. Så antingen måste man ta taixi eller så fär man vänta tills tunnelbanan bärjar gå igen på morgonen kl 6.  Ett alternativ som jag har börjat med är att cykla in till stan en timme och sedan ta cykeln hem en timme, vilket inte är jättekul efter en natt ute men funkar.  Vilket leder mig till ett plus till, jag har lånat cykeln av famliljen jag bor hos, ytterligare några slantar sparade!  Jag tror detta slags boende är speciellt lämpligt för såna som mig som bara skall bo här en kortare tid.

Och så vill jag bara nämna maten innan jag rundar av.  På Taiwan liksom så många andra ställen i Asien äter folk ute och lagar sälan mat hemma.  Att laga maten hemma anses till och med lite finare än att äta ute.  Även om resturangpriserna är bråkdelen av vad de är i Sverige tycker jag ändå inte riktigt om denna tradition, det blir de billiga priserna till trots ändå dyrare att äta än hemma i Sverige.  En frukost ligger på 10 kr, och en billig lunch på 20 kr, likaså kvällsmaten.  Problemet är att går man ut och äter med kompisarna i skolan väljer de av någon anledning allt som oftast en lite finare resturang (som känne tecknas av att de har luftkonditionering) och då går maten på upp till 60 kr.  Skandalöst dyrt!  Därför har har införskaffat havregryn som jag till infödingarnas förskräckelse kokar till gröt om mornarna.  Och snabbnudlar som jag äter till kvällsmat.  Jag vet, det är inte hälsosamt.  Jag äter aldrig snabbnudlar hemma i Sverige men här har jag gjort ett undan tag.  Eftersom jag bor här så kort tid och för att det är så enormt jobbigt att hitta råvaror, vill jag inte köpa in alla ingredienser för att laga riktig mat.  Jag tänkte göra raggmunkar en dag men ångrade mig när jag såg potatisen.  Den var inpackad styckvis i skyddsfolie och en potatis kostade lika mycket som ett halvt kilo skulle kosta hemma, nej, det gick inte, det fick bli fattiga riddare istället!